En text värd att tänka på...

POJKE VÅLDTOGS PÅ DAGIS

stod att läsa nyligen (Expressen 18.10). "Utsatt för övergrepp redan första dagen", löd underrubriken. Artikeln berättade om en fyraårig pojke, som lämnats av sin mamma till sin första dag på nya dagiset. En barnskötare tog hand om barnet. Tillsammans gick de in i dockvrån. Där våldtog mannen, 22 år, den lille pojken.

Här gick alltså en människa förbi och förstörde en liten pojkes liv. En utbildad person, en samhällets barnavårdsrepresentant med betyg och lön för sitt arbete, satte på ett litet barn, på själva arbetsplatsen. "Enligt domstolen har en rad vittnesmål bevisat att han gjort sig skyldig till brottet." (Och var befann sig den raden vittnen vid tidpunkten för brottet, kan man undra?) Barnskötaren fick två års fängelse.

En liten pojke fick sitt liv förstört. En barndom revs sönder i en dockvrå på dagis. Självhat planterades. Ett livslångt lidande initierades. Ett framtida kärleksliv, som skulle varit glädjefyllt, krossades. Tilliten till de vuxna, de som skulle stå för omhändertagande och omsorg, brast. Pojke våldtagen på dagis - en ofattbar skandal. Tidningen borde använt krigsrubriker. Samhället borde skakats i sina grundvalar!

Men här sker sakteliga en förskjutning av de normer samhället (inte längre) omfattar, när det gäller små barn. Underrubriken talar sitt tydliga språk: "Utsatt för övergrepp redan första dagen."

För det första: Våldtäkt är förvisso ett övergrepp, det skändligaste näst barnamord. Men att kalla våldtäkt på ett litet barn för övergrepp är som att kalla mord för slagsmål. En förskollärare som brutalt rycker ner en liten unge från stegen till rutschkanan och dänger barnet i backen, därför att samma unge lika brutalt ryckt ner en annan unge från samma rutschkana först, gör sig också skyldig till övergrepp. "Där fick du se hur det känns!" Nu ligger båda barnen och skriker på marken (och kommer att hämnas så fort de kommer åt, men det är en annan historia). Ursäkta, men när i helvete reducerades våldtäkt till ett övergrepp i högen?

För det andra: Den lille pojken utsattes för övergreppet "redan första dagen". Inte efter en vecka eller två månader. Övergrepp - våldtäkt, typ - är alltså något man får räkna med på dagis. Men det ska väl kanske ändå inte behöva hända allra första dagen att en pojke blir våldtagen och får sitt liv förstört! Jäkla otur. Hade varit mycket bättre om det hänt senare! "Det brutala dådet har skakat om barnomsorgsverksamheten i den berörda kommunen." Grattis, säger jag bara.

Barn våldtas på dagis, barn porrfotograferas på dagis, barn knivdödas på dagisgården, barn stryper så när varandra, barn slår, slår sig och skadas, barn glöms i skogen, barn tappas bort i kylan, barn lämnas åt sitt öde på dagis medan personalen låser och går hem, barn blir sönderbitna och tuggade på (lkannibalism i sikte, kanske?). Ettårsavdelningar stinker av den nya dagislukten bajs för att personalen inte hinner byta blöja. Då hinner man knappast klä på och ta ut barnen heller, och tur är kanske det, eftersom mördare och våldtäktsmän lurar i buskarna. Här är övergrepp något att räkna med både ute och inne. Olyckstillbuden står som spön i backen, men föräldrarnas förtroende ska hållas absolut. Inget fel på tillsynen, säger domstolen, när misshandelsfallen någon gång går till åtal.

Ropen skallade: daghem åt alla. Det fick vi och det har vi. Det personliga ansvaret bortrationaliserades. Föräldraskapet reducerades till en underhållningsindustri. Dyra pengar skulle läggas på utstyrsel och aktivitetsprogram, medan föräldrarna blev samvetsömma serviceinrättningar och barnen påträngande fritidsartiklar. Kompisarna - pådyvlade andra småungar, barn som står lika förvirrade i detta ödelagda barndomsrike, där rörelsefriheten är lika obefintlig som hemhörigheten - skulle ge varandras tillvaro innehåll och mening. Föräldrarna och familjen lät sig skamlöst villigt avhändas ansvaret för den saken.

Att göra små barn hemlösa vid ett års ålder och hänvisa dem till djungelns lag är inte bara helt okej, som det heter numera; det är ordningen för dagen. Att peppra dem med infektioner i en klart hälsovådlig miljö är också helt okej (även om få vuxna skulle vilja gå i däck var tredje vecka på grund av evinnerliga smittohärdar på arbetsplatsen). Inga ettåringar i världen lämnar frivilligt sitt hem och sin familj, sin "flock", för att tillbringa sina dagar någon annanstans, berövade sin specifika tillhörighet. De första tre åren är de tillhörighetskänsligaste. De första två åren är de infektionskänsligaste. Men det ska föräldrarna sätta sig över, magont eller ej, för nu är det kompisarna som gäller! Andra barn, lika hemlösa och rotlösa de, ska stå för den beramade tryggheten. Blöjbarn ska socialisera varandra. Ettåringar ska kallas elever i förskolan. Elever i vad då? Vad är det de ska lära sig?

Djungelns lag. Med lite (oundvikliga) övergrepp då och då. Helst inte så de kostar dem livet, men sådant händer, tyvärr.

Hur kunde en liten femårig flicka, samma dag som Anna Lindh knivmördades av en fritt promenerande amfetamindåre, bli dödligt knivskuren på sin dagisgård? Hur i helvete, ursäkta, kom det sig att detta lilla barn var sist in? Tänkte man sig att kompisarna skulle ta hand om henne?! När små barn ska in, ska minst en vuxen samla ihop, räkna in och följa med dem; denna eller dessa vuxna ska vara sist in i huset, efter alla barnen, så att ingen blir bortglömd, lämnad, utelåst eller mördad. Så enkelt är det, och allt annat är och förblir skandal.

Men här har normerna glidit in i dimman. En skogspromenad kostade en liten pojke livet. "Oj då, vi märkte inte att han var försvunnen." På en jämtländsk dagisgård gick ett par pojkar in och hämtade en liten tvåårig flicka, som lagts att sova middag ute i sin vagn, och var borta med henne i två timmar. Ingen märkte något - varken att hon försvann eller att hon lämnades tillbaka. (Tack för det, pojkar!) "Personalen har ju så mycket nu efter alla nerskärningar", förstår föräldrarna, som ska ha fortsatt fullt förtroende, vad som än händer. Och det händer.

Ja, personalen har mycket. De gör, som alla andra, sina egna, fullt förståeliga och nödvändiga, prioriteringar. En sak har de garanterat ännu mindre av än föräldrarna: personligt ansvar.

Jag minns hur jag förundrades på1980-talet, när ropen skallat rätt framgångsrikt och dagis började bli legio. Mödrarna hade förmåtts anamma manssamhällets normer. Patriarkala samhällsekonomiska krafter hade lärt dem förväxla kvinnans frigörelse och självförverkligande med ett barnfritt liv. Lika flata som skrämda lät de sig avhändas glädjen över, och det synnerligen utvecklande personliga ansvaret för, sina små barn, som helst skulle in på dagis som krypbebisar vid sju, åtta månaders ålder. Då dök det första gnället upp om hur jobbigt det var att lämna och hämta. Jag förstod först inte vad det handlade om. Lämna? Hämta? Men hela dagen, då? Vad upplevde barnet, när det lämnats? Vad hade hänt med barnet, innan det hämtats? Vart tog vardagen vägen, det gemensamma livet, den gemensamma hemhörigheten? Vart tog den sorglösa barndomen vägen, den självklara samhörigheten, glädjen över att ha varandra? Vad hände med tillhörighetens stundliga bekräftelser, som små barn söker sig hundra gånger om dagen? Hallå? Jobbigt att lämna och hämta? Var det inte det minsta jobbigt att hela dagen stå utan kontakt med sitt lilla barn? Som naturligtvis (i ordets rätta bemärkelse) behövde en? Ville saker? Undrade var man var? Sökte boet, flocken, tillhörigheten? Grät, blev ledset, var ensamt, förvirrat, övergivet, stod obesvarat, osett?

Om man lämnar sin hund i en hundgård hela dagarna, vart hör då hunden?

Vart försvann själva hemmet, fristaden, platsen på jorden dit både barn och hund kommit för att leva och bo? Hur kunde vuxna människor, dessa nyss lyckliga, nyblivna föräldrar, godta och aktivt arbeta för brutala separationer där de inte hade en aning om vad deras små barn genomlevde under dagarna? Och beklaga sig, på toppen, över hur svårt det var att få till detta lämnande och hämtande, som om de helst skulle vilja slippa det också?

I slutet av 80-talet bodde jag i New York. I tidningen den gången stod det om en pappa, som trodde att han hade lämnat sin tvåårige son på dagis som vanligt. Han var sen, parkerade bilen, högg dokumentportföljen och hastade iväg till jobbet. På eftermiddagen skulle mamma hämta barnet på dagis, men pojken var inte där. Var fanns deras son? Pappa rusade till parkeringsplatsen, men det var många timmar för sent. Den lille pojken satt död i sin barnstol, fastspänd där bak i bilens bastuhetta. Pappa hade släppt ifrån sig ansvaret en liten aning för tidigt. Även hans liv dog den dagen.

När det personliga ansvaret inskränker sig till lämning och hämtning, är det en tidsfråga innan detta sista, stressade och stressande, lilla personliga ansvar också försvinner.

Det kallas barnmisshandel, det som pågår. Psykisk och fysisk. På dagis och utanför, i de spillror som är kvar av hemmet och tillhörigheten. Barn far illa så det svider i Sveriges land. De protesterar så mycket de kan på alla sätt som någonsin står dem till buds. De blir sjuka, de vägrar äta, de vägrar sova, de vägrar lyssna, de slår sin tillit i backen, de hatar och skriker, de skadar andra och varandra, de formligen vrålar av besvikelse, vrede och sorg, och de lider. De lider i en öken av svek. På vad fler sätt kan de visa det än de redan gör?

Små barn tar stryk! Och nej, det är inte okej.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Familjen..

En mammas tankar...

RSS 2.0