Har riktiga depp dagar ibland, dom bara kommer, oftast efter dagar man mått riktigt bra och känns normal, men sen åker man ner, snubblar på att banan skal, känner sig allmänt ego.
Rör mig inte, titta inte på mig, stänger in mig i ett rum och finns inte kännslan....
Men har man barn så funkar det ju naturligtvis inte att bokstavligen att göra så!!
Därför är det tur man har en sambo som kan "ta över" =)

Nej mina graviditeter har inte varit en dans på rosor som många har, det är så fuskigt kan man känna , detta är ändå 4e barnet, men nej serru fick inte en glidare här inte.
Trodde först det, men sen kom det som en smäll, illamående som heter duga, nu har den dock gott över, bara jag äter i tid, kan man säga, men då i stället kommer dessa depp dagar, jag vet och känner dom, men inget jag kan hjälpa eller ta bort...

Värsta va med devin, på slutet, då mådde jag riktigt dåligt, då pratar vi psykbryts dåligt, och jag höll på att göra nått dumt =( jag a inte mig själv, jag kännde inte igen mig själv alls, men efter när lillen kom ut så va jag mig själv igen, som om inget hänt.
Den kännslan är jag orolig för nu, men vet ju varnings signalerna och jag är inte rädd för att be om hjälp!!!

Visserligen hände det massor av saker omkring mig så jag mådde redan dåligt när jag gick in in deperationen.. så allt blev kaka på kaka, med bråk, och allt det andra......
2009 va nog mitt absoluta värsta år någonsin i mitt liv.....

Nu kan det dock bara se ljusare ut, men när bråken kommer så vist mår man dåligt, inget man kan hymla med!!

Nej snart blir det pizza här och lite mys med underbaraste familjen!!!